Hunting Madeleine

Det är skönt att ha hunden vid sin sida när man jagar...!

Så var man då tillbaka i Skåne. I landskapet med 37 miljoner dovvilt, lika många vildsvin, rådjur, kronvilt samt två älgar.

Och så all denna fågel. Det flaxar egentligen konstant omkring en i omgivningarna och jag tycker att det är rätt fantastiskt att man på sina ställen kan hitta självföryngrande fältfågel, både fasan och rapphöna.

Här uppe i "norr" tror fortfarande många att man kan köpa tio fasaner, släppa ut dem på lilla marken och sedan tro att de ska stanna kvar.

Vi har dock många lyckliga hökar och rävar och det är förstås inte så dumt att de är glada.

Här uppe, strax norr om Stockholm i Roslagen, har vi nu också ett antal lyckliga vargar och björnar. Ja, de är förmodligen så glada att de är i det närmaste  exalterade för här finns dukade bord åt dem överallt.

Får, hästar med läckra föl, drivande hundar och en och annan pudel.

Men nu var det ju i Skåne jag befann mig.

De här dagarna i oktober är jag inbjuden till rough shooting en bit utanför Åhus. Det känns lite konstigt att själv gå med bössan. Var är mina trygga labradorer?

Med hundarna kan man ju vara lite kaxig. Bli lite så där småsur på skyttar som aldrig träffar något så att hunden inte får något att göra medan spanielerna nästan jagar livet ur sig. Visst är det bra med passivitet men bättre när det faller fågel.

Så anländer vi till jakten och hundförarna visar sig, till min glädje, vara en liten gräddtårtbit av både Jaktspanielklubben och Jaktretrieverklubben, flera gamla bekanta ansikten och även en del nya. Tina med spaniels träffar jag för första gången, det var kul!

Men här står jag med bössa och utan hundar, min hjärna vill inte vara med riktigt. Kollegan Magnus, jag och min hjärna, som surmulet följer med efter en del övertalning, går med bössa. Som straff för att hjärnan måste följa med bestämmer den sig för det första för att ta på en extra tröja. Vi ska gå i rätt hög gräsvegetation och det är 15 grader varmt.

För det andra byter den elakt ut PG, känd medlem i Jaktretrieverklubben, mot namnet PO vilket han får heta hela dagen.

Sedan vägrar hjärnan att träffa en endaste fågel. He-he, jag skjuter här och jag skjuter där men träffar INTE. Jo, hjärnan gör en barberarsnygg rakning av fasanrygg som en snabb springer spaniel tack och lov apporterar.

- Grattis! säger Tina. Pliktskyldigast.

Ja, tack, öhh, det känns ju bra...?

Fingrar emellanåt efter visselpipan runt halsen som inte finns där. Huu, läskigt. Jag skulle ha tagit den i alla fall. Man vet ju aldrig, tänker hjärnan. Fast hundarna är ju hemma i Roslagen. Hur smart är det?

Vi traskar vidare, hjärnan och jag, med de andra. Magnus skjuter fasan efter fasan och dessutom någon rapphöna. Så går en hare upp i bra läge framför mig. Jag höjer bössan och osäkrar men hjärnan skjuter inte. Idag vill den uppenbarligen dessutom vara mesig.

Sedan börjar min mobil ringa hejdlöst med min fjolliga och alltför höga ringsignal som inte var avstängd och då börjar hjärnan oroa sig för barnen där hemma. Har det hänt något? Hjärnan måste försäkra sig om att det är lugnt. Magnus, Tina och "PO" tittar med stora ögon på ett hysteriskt samtal till mellanbarnet som i lugn och ro sitter i skolan som vanligt och är tvungen att svara mitt i en engelskalektion.

Så blir det lunch. Resignerad traskar jag tillbaka med de andra men gläder mig ändå åt duktiga hundars arbete, Magnus fina skytte och trevliga människor.

Vid lunchen fyller jag på med två stora hamburgare och en rejäl coca cola. Då blir hjärnan glad och ändrar humör!

Efter lunch åker två fasaner klockrent i backen och hjärnan är nästan förlåten.

Tack hörrni ni som var med samt jaktvärd Lasse och Jenny! Det var fantastiska jaktdagar!

Men det var ju tråkigt för er att ni inte fick se hur säker skytt, ungefär i världsklass, och fantastiskt cool och världsvan jägare jag egentligen är.
Kanske en annan gång!